Jublet vet inga gränser när militärledaren Sanogo och Dioncounda Traore tar varandra i hand inför en fullsatt kongressal. Efter 20 dagars militärkupp får Mali en ny ledare. Den här gången går det lite lugnare till. De enda som inte kan hållas sams när aktivisten och människorättskämpen Dioncounda svärs in på torsdagsmorgonen är fotograferna som alla jagar samma bild.

Dioncounda tar över medan vinröda valaffischer av den 70-årige veteranpolitikern i kostym och stålbågade glasögon fortfarande pryder Bamako. Istället för att ställa upp i valet får han nu i uppgift att arrangera val inom 40 dagar, något ingen tror att han kommer att lyckas med. Det är något märkligt med en president som bara ska sitta i 40 dagar och den tiden först och främst utse en premiärminister att ta itu med situationen i norr men också röja upp efter den stökiga militären.

Diouncounda inleder sitt installationstal med att tala direkt till de ockuperade städerna Kidal, Thessalit, Gao och Timbuktu i norr. Han förklara att Mali är ett och samma och att han inte kommer att förhandla med MNLA om ett delat land. Medan några menar att Dioncounda som talman har haft sin chans att ta itu med konflikten, och att han misslyckats totalt, menar andra att han kan vara den trygga hand Mali behöver för föra landet ut ur krisen.

Han avslutar sitt tal med att be för ett fredligt och demokratiskt Mali innan han skapar kaos bland journalister, utländska ambassadörer och supportrar på väg ut till bilen. Samtidigt och bara några kvarter bort samlas demonstranterna på Place de l’Independence. Manifestationen blir kort, när vi kommer fram har upprorsmakarna redan skingrats. Istället fastnar vi trafikkaoset som uppstår efter diplomaternas bilar.

Sedan Ecowas-representanter förhandlade fram ett maktöverlämnande med Sanogo är det bråttom-bråttom att få en övergångsregering på plats för att återställa ordningen, förbereda presidentval och ta tag i situationen i norr. Först såg det ut som att nationalförsamlingens ledare Dioncounda Traore skulle ta över och leda landet fram tills att val kan hållas. Nu säger nya uppgifter att Traore får kontroll i 40 dagar, sedan ska Ecowas och Sanogo fatta beslut om Malis framtid.

Andra källor säger att Traore förhandlarna har enats om ett undantag och att Traore behåller makten till juni. ”Sanogo är definitivt ute från maktdiskussionerna, men några vill att han blir försvarsminister i en ny regering,” säger filmaren och Sofa-ledaren Ousmane. Just nu sitter juntaledaren tryggt i Kati. Utanför tv-stationen står hans soldater på vakt och det krävs en överdos av leenden för att ta sig förbi på gatorna runt marknaden.

Nu sätter malierna sitt hopp till Traore för att få kontroll över situationen. Landet är sedan några dagar delat i två, i den norra delen där rebellerna har tagit makten berättar flyende om strider mellan islamistiska grupper och MNLA, som verkar ha utropat ett självständigt Azawad lite för tidigt. I Bamako har skålen ”Mali-Mali” bytts mot ironiska ”Azawad-Azawad”.

I en springa mellan de stängda dörrarna till hotellets konferensrum sipprar information om att Sanogo inte längre kommer att ha makten från och med onsdag. Vid busstationen på andra sidan floden och bara några kvarter därifrån stannar bussarna med flyktingar från norr.
– Det handlar inte om att en man lämnar och en annan tar vid, säger rapparen Dixon. Idag har vi inte förtroende för någon politiker.

Tills ett maktövertagande är klart kan vi bara vänta på att de stängda dörrarna ska öppnas. Om det är något vi har lärt oss av den här kuppen är att när något händer så händer det snabbt.

Sent på lördagskvällen på militärkuppens 18:e dag lyfter ett plan från flygplatsen i Burkina Fasos huvudstad Ougadougou. På planet med destination Bamako sitter Dioncounda Traore, ordförande i Malis nationalförsamling. När planet närmar sig huvudstaden och flyger in över Sikasso-regionen har mannen som ska ta över ett Mali i kris klar sikt över mangoträden, majsfälten och papaya-odlingarna långt där nedanför.

På fredagen meddelar kuppledaren Sanogo att han går med på Ecowas krav. Lättade västafrikanska ledare reser mot Bamako för att skriva under ett avtal som säger att Sanogo lämna över makten till nationalförsamlingen. Sent på kvällen kommer tv-meddelandet: Sanogo och militären ger upp. I ett tal från högkvarteret i Kati lämnar han över makten till folket. På lördagen väntar alla på ett besked om när övergången ska ske. Rykten går om att Traore redan varit i Bamako och vänt. Att allting händer så fort tyder på att en överlämning kan ske snart, förmodligen på måndag nästa vecka och kanske redan på söndagen. När Traores plan äntligen landar på Bamakos flygplats vägrar han svara på frågor om när han ska ta över. På söndagsmorgonen häver Ecowas i alla fall sanktionerna mot landet.

I vår Bamakostadsdel Badalabougou där sanktionsåterverkningar som strömavbrott och höjda matpriser är vardagsmat tas beskedet emot med jämnmod. Sanktionerna har inte hunnit påverka killarna på vårt hostel som alla arbetar som guider, souvenirförsäljare och tolkar och i stort sett lever utanför ekonomin när ambassaderna avråder från resor till Mali och turisterna inte kommer.

På den i lysrörsljus badande gården står TV:n nästan alltid på. Musikvideor, actionfilmer och indiska såpor varvas med stats-tv:ns ORTM:s nyhetssändningar. Många av killarna kommer från Gao och byarna i norr. De dricker te, röker och väntar på att mobilnätverket ska fungera så att de kan få senaste nytt från familjen. Väntan och frustration blandas med maktlöshet och under de sena timmarna smids planer på att åka till norr och slåss. Där finns redan fler motståndsgrupper. I Bamako blir mötena med unga män, otåliga att få ett vapen i handen och kliva på bussen till Gao, allt fler.

Konflikten i norr och parlamentsval blir Traores viktigaste uppgifter när han tar över. Båda är tätt sammankopplade. Val ska hållas inom 40 dagar från det att övergångsregeringen med Traore tar över, men i konstitutionen står det att val inte får hållas under en väpnad konflikt. Med hela norra Mali belägrat av MNLA, Ansar Dine och Aqim, kanske mer känt som Al-Qaida i Sahelregionen, kommer val troligen inte att hållas inom de närmaste sex månaderna. Situationen i norr kan inte få en lösning förrän en ny regering är på plats.

Under tiden fortsätter rebellerna sina plundringar och befolkningen flyr. Abba som har hela sin familj i Gao och kom tillbaka en vecka innan militärkuppen inser själv det omöjliga i att han och de andra ungdomarna ska slåss mot MNLA- soldaterna, men kan ändå inte låta bli att planera för hur en sådan strid skulle se ut:
– Militären i Kati skulle ge oss vapenträning. Med bussar skulle vi sedan resa norrut så långt det går. Den sista biten får vi gå till fots. Väl framme i Gao skulle vi slåss för att befria staden.
Så här långt i berättelsen tar det omöjliga i att en grupp studenter skulle lyckas med det militären flyr från överhanden. Han suckar och konstaterar:
– Vi kan inte vänta på att regeringen ska fatta beslut om att skicka fler trupper eller att militären ska våga lämna förläggningarna. Situationen i Gao blir sämre för varje dag. När jag pratade med min pappa i morse hade tuaregrebellerna plundrat alla myndighetskontor. Maten är slut i affärerna och på marknaden, som rebellerna har förstört. El och vatten saknas eftersom det inte finns något bränsle att driva kraftverken, än mindre för att tanka bilen. Rebellerna kör runt i hjälporganisationernas vita jeepar. De som kan lämnar. Snart finns det inget kvar av Gao, än mindre något att försvara.

[gallery link=”file” order=”DESC”

Det kanske är fel att klandra en grupp tuareger som precis tagit kontroll över ett landområde stort som Frankrike och har lite annat att tänka på, men att förklara självständighet när det är långfredag i stora delar av världen är ganska otajmat.

MNLA har nu lagt Azawad för sin fötter. Hela norra Mali, från gränsen mot Mauretanien och Algeriet och ner till Douentza några mil norr om Mopti och Dogon är nu rebellterritorium. Det är precis det område som tuaregerna ser som sitt hemland och som de tidigare hävdat tillhör dem. Tidigt på fredagsmorgonen kommer en skakig självständighetsdeklaration från MNLA-högkvarteret. Skakig för att rebellerna själva konstaterar att chansen att Azawad erkänns som stat är minimal, inte ens i de egna leden är de helt säkra på att det här med självständighet är en någon bra idé.

Albumaktuella MC Talka som fortfarande inte kommit iväg till Stockholm där han borde vara just nu för att boka artister till festivalen Sweden Mali Voices pratade sig varm för en egen stat i norr när vi träffade honom före militärkuppen, men bara om en majoritet av befolkningen vill det.
– Pratet om självständighet är bara skitsnack, säger han nu.
– För att kunna utropa en egen stat måste de ha folket med sig. Av flera tusen songhai, pula och fulani har ingen erkänt MNLA. Tuaregerna är en minoritet och kommer aldrig att få tillräckligt stort stöd.
Folket vill inte ha dem och ingen annan stat eller internationell organisation kommer att erkänna dem, säger Talka och fortsätter:
– När Ecowas och militären slår tillbaka blir det krig. Grannländerna kommer inte att tillåta ett delat Mali. Al-Qaida, Ansar Dine och andra grupper som kontrollerar territorium i norr kommer att döda utan urskiljning. Jag är för ett självständigt norra Mali men bara som en sista utväg och om en majoritet av befolkningen vill det.

Medan de andra västafrikanska länderna uppmanar både militären och MNLA att lämna ifrån sig makten kallar Frankrike Azawad en terroriststat, undra på att Sarkozy är impopulär här, och Storbritannien skickar hem sin ambassadpersonal. Vi tar en taxi från Badalabougou för att träffa Abbas kusin Amadou som kom från Gao till Bamako för två dagar.
– Skolor, sjukhus, polisstationen och regeringsbyggnaderna, MNLA har förstört allt. Det finns ingen mat, inga mediciner, inget bränsle för bilarna och inga pengar i bankomaterna. Hade ni sett det jag sett hade ni också lämnat, säger han.

Medan militären plundrar håller invånarna sig inomhus. Unga kvinnor kan inte längre gå ut eftersom de riskerar att bli våldtagna.
– De kör upp med en bil flera stycken och medan de andra vaktar, våldtar de kvinnorna en efter en och på öppen gata. Jag förstår inte hur man kan göra så. De är som djur.
Amadou har sin mamma, sin pappa och sin syster i Gao. I den belägrade staden kommer ingen ut eller in. Personbilen Amadou flydde med betalade MNLA 50 000 CFA för eskort till Douentza, den sista staden innan Azawad slutar och det som enligt tuaregerna är Mali börjar. Bussar slipper ut för det dubbla. På vägen riskerar bilarna att stoppas av banditgrupper som plundrar de flyende på allt de äger. Amadou lämnade Gao utan både pass och arbetsintyg från gruvan han jobbade i och med bara id-kort och kläderna han hade på kroppen.
– Resten blev kvar när jag sprang till bilen, säger han.

I Bamako bor han hos sin syster medan han letar jobb. Han har inga planer på att återvända till norr. ”Gao är slut”, upprepar han flera gånger.
– Tuaregerna var våra vänner. Företaget som jag jobbade på gav folket i de tuaregdominerade byarna läkarvård och hjälpte dem med olika utvecklingsprojekt. Jag jobbade nära barnmorskorna för att få ner barnadödligheten.
Efter vad MNLA gjorde med Gao kan han aldrig bo granne med en tuareg igen, säger han.
– De har förstört norr för alltid och för vad? Tuaregerna trivs inte i städer. De kommer att ge sig ut i öknen innan militären hunnit lämna förläggningen i Kati.
Innan han tar sin plastpåse med skjorta och byxor, kläderna han har på sig är ett lån, och går över den stekheta parkeringen vänder han sig om och säger:
– Det är hemskt det som händer i Gao och Timbuktu, och det är inte bara MNLA. Jag såg både Ansar Dine, Al-Qaida och somaliska Al Shaabab i Gao.
De får betalt för att slåss från någon i Europa, menar han. Kanske USA men troligen Frankrike. I norr finns guld, olja och uran som företagen vill åt.
– Sanogo har uppmanat invånarna att försvara sig mot rebellerna. Det är vansinne! Enda chansen att få tillbaka norr är att tuaregerna och de andra grupperna på flykt med våld, men då behöver vi hjälp från Ecowas och det internationella samfundet.

Mer om Azawad finns här http://en.wikipedia.org/wiki/Azawad.

– Produktion, leveranser och råmaterial. Sanktionerna är förödande för industrin. Vi dör här!
Hassan Fawaz skakar så att dubbelhakan hoppar så upprörd är han.
– Vid två försvinner elen och kommer inte igång igen förrän sent på kvällen. Jag har en generator som går dygnet runt men kan ändå bara köra sex av 16 maskiner.
Telefonen ringer och Hassan Fawaz börjar prata toksnabbt på franska.
– Det var elbolaget, säger han när han har lagt på.
– Jag pratar med dem tre gånger om dagen. Varje gång är det en vänlig kvinna som svarar att de snart kommer att kunna köra på full kapacitet igen. Jag som är van att arbeta dygnet runt kan bara jobba halva dagen. För att få tiden att gå har jag börjat spela poker. Det är mer lönsamt än att försöka producera något just nu, säger han och vänder sig mot skärmen där lila, gula, röda och gröna marker dansar fram.

Därmed är intervjun med mannen som har gjort sig en förmögenhet på färgglada plastbyttor, plastkannor, flaskor och kannor avslutad. Hassan Fawaz plastfabrik är bara en av alla industrier som drabbas av Ecowas sanktioner. Stängda gränser för handel, frysta statsbankkonton och ständiga strömavbrott är effekterna när grannländerna sätter hårt mot hårt för att få kuppledaren Sanogo att lämna ifrån sig makten.

Utan egna hamnar eller andra transportvägar går alla transporter till Mali över land. Råmaterial, matvaror och bränsle, alla transporter kommer till hamnarna i Senegal och Elfenbenskusten innan de fraktas vidare på lastbilar. Hassan Fawaz fick sin senaste leverans för två veckor sedan, en leverans väntar på vidare transport, det vill säga på att gränserna ska öppna, i Dakar och en annan stoppades redan innan den nåddel Abidjan.

När lysrören på Hassan Fawaz kontor sprakar till för gud vet vilken gång i ordningen kastar sig den på gränsen till nervsammanbrott-balanserande direktören på luren. Hassane, företagets manager, vinkar ut oss från kontoret, över den asfalterade gårdsplanen och in i fabriken. Där inne snurrar maskinerna tack vare generatorn som kör på full effekt sedan i måndags men produktionen går ändå bara på halvfart. Hassane berättar att han redan tvingats skicka hem 60 av fabrikens 220 arbetare. Fortsätter sanktionerna kommer lika många att få gå om en dryg vecka.
– Ingen ström betyder inget jobb och ingen mat på bordet, säger Abdolaye Cisse, en av de Simplast-anställda som haft turen att få stanna.
– Människor här är fattiga. De lever dag för dag. Arbetar de inte ena dagen, har de inga pengar att köpa mat för nästa, säger Hassane.

På Hassan Fawaz skrivbord står en genomskinlig plastburk, fylld till hälften av vita plastduttar. På etiketten, namnet på en liten, regnig stad i norra Holland. Det lär knappast komma några nya duttar innan sanktionerna lyfts. Bomull, guld och färgglada plastbyttor. Industrier som är beroende av varor utifrån drabbas hårdast medan inhemska industrier med produktionen i landet klarar sig bättre. Strax utanför Segou, Malis näst största stad på gränsen till Niger, ligger Comatex bomullsfabrik. I Bamako sitter regionchefen Abdine Koumaré tryggt i en grön skinnsoffa. Mellanchefen ser ut som en talesperson för Levi’s, helt klädd i blåtyg, men det är färgglada bomullstyger på rulle som gjort Comatex till ett av Malis mest framgångrika företag.

Ovanför regionchefens huvud hänger företagets storsäljare – specialtryckta valkampanjstyger med de kampanjande politikernas nunor. Den inkomsten gick företaget miste om i år när valet sköts upp. Ändå menar Koumaré att det inte finns några problem i Mali och att kuppen var bra för landet. Finns det några som helst problem är det Europas och Ecowas fel, fabriken i Segou producerar som vanligt och handeln över gränserna är oförändrade.
– Transporterna bröt sanktionerna redan första dagen, säger han när en av de färgglada plastmobilerna på bordet framför honom plingar till.
Det är från fabriken i Segou. Rynkan i pannan blir allt djupare medan regionchefen lyssnar på uppringaren.
– Problem, problem, mumlar han och vänder på sina papper, knäpper på faxen, börjar slå in ett nummer men ångrar sig och rusar istället fram till skrivbordet fortfarande med mobilen tryckt mot örat. Plötsligt är vi inte lika välkomna längre.

Strömransoneringarna har nått utanför Bamako. Fabriken i Segous står stilla. Regionchefen är på väg ut genom dörren innan vi hinner fråga vad som pågår, än mindre tacka för att han tog sig tid. Skämtet om att han ska ringa när Sanogo ber om ett tyg med sitt ansikte på faller platt. I taket sprakar lysrören till. På bordet står faxen knäpptyst.

– Ris, olja och socker.
Vieux Maiga tänker och räknar på fingrarna.
– Basvaror och sådant som folk köper varje dag är det första som kommer att ta slut. Lagret räcker ungefär en vecka.
Att försöka tjäna pengar på sanktionen genom att höja priserna är inte att tänka, säger han.
– Folk är fattiga. De köper redan nu bara precis vad de behöver för dagen.

Fläkten har slutat fungera och det är hett så det snurrar i den lilla butiken. För bara några dagar sedan flög demonstranternas stenar över huvudet på butiksägarna i kvarteren bakom paradgatan Boulevard de l’Indépendance. Nu när den hätska stämningen mellan oppositionspartierna och militärens supportrar lugnat sig något hotar i stället en annan kris handlarna i huvudstaden Bamako.

På måndagen införde västafrikanska samarbetsorganisationen Ecowas sanktioner mot Mali. Då hade Elfenbenskusten med presidenten Alassane Outtara, som också är ledare för Ecowas, redan stängt sin gräns för handel. Stängningen av gränsen stoppar inte bara importen av matvaror, i första hand från Elfenbenskusten och Senegal. Mali importerar också all sin olja, vilket kommer att hejda alla transporter när bensinen tar slut. Elektricitet och rinnande vatten blir ett problem utan bränsle för att driva kraftverken.
– Sanktionerna drabbar befolkningen, inte militären, säger Sidibe Yalla.
– Sedan kuppen har priset på ris stigit med över 100 procent, från 260 kronor för 100 kilo till nästan 490 kronor. Jag är pensionär och äter inte mycket, men köpte ändå en säck extra när jag var på marknaden.

På bensinstationerna växer köerna när Bamakoborna bunkrar bränsle i 20 liters- dunkar. Mariama Sissogo som kommit för att tanka sin moped fick åka långt innan hon hittade en mack med bränsle.
– Jag är orolig för vad som kommer att hända om sanktionerna blir långvariga, säger hon.
Bensinpriserna väntas stiga allt eftersom stationerna får slut på bränsle.
– Ris, socker och olja – alla mina varor kommer via hamnarna i Dakar och Abidjan. Imorse kostade en säck ris lika mycket som igår kväll men jag räknar med att priset går upp redan ikväll, säger Mamadou Diarra som driver en liten importfirma i magasinen strax efter bron i Bamakos centrala delar.
– Ecowas borde stödja Mali med soldater för att bekämpa tuaregerna i norr i stället för att sätta in sanktioner, säger han.

Sedan militärkuppen för två veckor sedan har tuaregrebellerna avancerat snabbt i norr. Regionhuvudstaden Kidal föll i förra veckan. I helgen tog tuaregerna Gao och dagen efter Timbuktu.
– Invånarna i städer som Gao och Kidal är vana vid att ha det ganska tufft. Kidal har till exempel bara rinnande vatten i perioder men med Ecowas sanktioner blir det livet lite hårdare. Det kommer inte finnas några pengar i bankomaterna och maten i affärerna kommer att ta slut. När transporterna stoppas kommer sjukhusen inte få mediciner och annat material, säger Katarina Johansson på Unicef i Bamako.

Redan före krisen var regionen hårt drabbad av torka och matbrist. I de områden som nu kontrolleras av rebellerna har hjälporganisationer svårt att nå fram med nödsändningar. Gao är till exempel helt avskuret sedan rebellerna intog staden. De som flyr tar sig över gränsen till Niger, Burkina Faso eller Mauretanien och ökar trycket på grannländerna som också är drabbade av torka och matbrist.
– Ingen kan ta sig ut och ingen kommer heller in. Jag fick kontakt med min pappa imorse som berättade att tuaregerna plundrat affärer och slagit sönder sjukhuset. Det finns ingen mat på marknaden och ingen vågar sig ut på gatorna, säger Aba Hadra och tänder ännu en cigarett.

Rörelsen för ett fritt norra Mali har precis haft sitt första möte i universitets aula på en av Bamakos kullar. Många hade räknat med att Sanogo skulle ge upp efter Ecowas ultimatum och nu är oron stor för vad som ska hända. Det hundratal ungdomar som samlats har alla familj, släktingar och vänner i norr.
– Jag har hela min familj i Gao. De har berättat hur militären flydde när tuaregerna anföll. Nu finns det ingen som försvarar staden, det är därför vi måste dit och slåss själva, säger Aba Hadra
I norr sägs grupper med kopplingar till al-Qaidas nordafrikanska gren stödja tuaregerna. I Kidal, en av de tre provinshuvudstäder som tuaregrebellerna intog i helgen, har svarta flaggor synts. De tillhör Ansar Edine, en mindre milisgrupp som sägs vilja införa sharialagar. Invånare i Kidal och Gao berättar att rebeller knackat dörr och sagt åt butiksinnehavare att ta ner bilder på kvinnor utan slöja.
– Det är för sent att förhandla med rebellerna, säger Aba Hadra.
– Jag ser två alternativ: antingen stopper vi tuaregerna med våld eller så faller Mali samman i ett norr och ett söder.

I Niger och Algeriet riskerar mindre tuareguppror att bryta ut i spåren av upproret i Mali. Ecowas hårda sanktioner är ett sätt att statuera ett exempel och att förhindra uppror i resten av regionen. Organisationen har egna militära styrkor men de är inte starka nog att slåss mot rebellerna och frågan är vem som ska stoppa dem.
– Oavsett när militären lämnar och vem som tar över finns problemet i norr kvar, säger Sidibe Yalla och fortsätter:
– Ett nytt styre tvingas hantera en region där alla möjliga intressen – drömmar om självständighet för tuaregerna, införandet av sharialagar och en lönsam drogsmuggling, kolliderar. Dessutom i ett område där regeringen redan sedan tidigare har begränsat inflytande.

Publicerad i Politiken 2012-04-04.

Monsieur Le President Macky Sall.

President Macky Sall kom med det ena löftet efter det andra redan innan det var klart att den sista striden skulle stå mellan honom och den sittande presidenten.
– Jag kommer inte att göra som Wade och bita mig fast vid makten. Mitt löfte till väljarna är att inte ens kandidera för en andra mandatperiod utan kliva ner efter fem år, sa han utan att röra en min.

Uttalandet fick Medoune, som vanligt med som tolk, att jubla och Malin och jag att titta skeptiskt på den segervissa mannen och varandra. När han utan omsvep erkände att han kommer att fortsätta på samma politiska bana som Wade, och är den sittande presidentens man, gav vi båda upp hoppet om verklig förändring i Senegal.

Valet handlade så mycket om att få bort Wade att kandidaternas program och frågor som den höga arbetslösheten, de stigande priserna på mat och lärarbristen på de överfulla universiteten glömdes bort.
– Wade hade många bra idéer som jag kommer att ta med mig, men jag kommer att vara en betydligt effektivare ledare. Min första åtgärd som ny president blir att sänka matpriserna, sa Macky utan att tala om hur han skulle göra det.

Regeringen ska bara ha 25 ministrar, idag är de över 80 stycken. Ministerier och departementet betalar ut löner till en onödigt stor personalstyrka, kostnader som det senegalesiska folket inte ska behöva stå för.
– Mindre politisk och kulturell extravagans blir den stora skillnaden med mig som ledare. Det är slut med dyra monument längs cornichen.

Macky lovar också att satsa på utbildning, att fler ska få tillgång till rent dricksvatten, ett stort problem i många byar på landsbygden, och att göra något åt de ständiga strömavbrotten – ett ansvar som just nu vilar på energiministern och Wades impopuläre son Karims axlar.
Alla ska ha råd att betala för en sjukförsäkring och den betydande, svarta ekonomin– 13 miljoner senegaleser, men bara 300 000 får lön, citat Macky, som på nytt tog avstamp i missnöjet mot Wades brist på respekt för grundlagen.
– Jag har hela tiden varit lojal mot mina väljare och följt mina demokratiska värderingar. Jag tror på republiken och jag har lång erfarenhet, bland annat som Wades kampanjledare i valet 2000. Det formade mig som politiker och förklarar också varför senegaleserna röstar på mig.

Idag talar allt för att Macky får flest röster och blir ny president i Senegal, frågan är om Wade ger upp så lätt efter allt han gått igenom för att få ställa upp i sitt tredje val.

I Bamako fortsätter soldaterna att ta över bensinstationerna och sno hjälporganisationernas bilar. Ibland blir de lite otrevliga, som när vi trotsar utegångsförbudet eller av misstag promenerar rakt över vägspärrarna, men för det mest är det svårt att inte sympatisera med dem när de med tekoppen i handen och vapnet nonchalant dinglande från axeln hejjar från träbänkar utanför tv-stationen.

Från kaos till pas de probleme. Dagen efter Just nu är det värsta som kan hända att vi drunknar i hotellpoolen efter att ha förätit oss på frukosten. Där stöter vi ihop med utrikesministern som inte fick plats i det sjusitsiga FN-planet som lyfte från Bamako igår natt. ”Jag åker inte utan mina grabbar,” säger han och lastar tallriken med bönor och matoke.

Vi stannar också, just nu har vi inget val eftersom gränserna fortfarande är stängda, men vi flyttar från Titanic. Militärkupper äter pengar och även om vi har prutat till oss ett rum för 75 000 CFA (utropspriset är 140 000) håller det inte att betala 1 000 kronor per natt. Annars är hotellet fortfarande bästa läget med personal och gäster som dygnet runt-rapporterar från kuppen.

”Natten har varit lugn”, berättar säkerhetschefen Daouda. Militären har kört runt i stan och spanat efter presidentens män, men de måste ha missat varandra eftersom det har varit ovanligt lugnt. ”Pas de probleme”, säger han och berättar att vi är grannar i Badalabougou. ”Hör av er när ni är hemma så jag vet att ni kommer säkert över bron”, säger han om promenaden på en kilometer över Martyrbron. Vi packar våra väskor, säger hej till Joe från Kalifornien och lämnar Titanic åt sitt öde.

– Vart tror ni att ni är på väg?

– Vi bor här.

– Papper, tack.

Vi halar fram körkort och pass, de konstaterar att vi är svenskar och släpper fram oss till vakten som motvilligt öppnar hotellgrinden. Samma morgon har vi checkat ut med planer på att flytta tillbaka till boendet på andra sidan bron. Vi ska bara in, hämta väskorna och sedan följa med den väntande taxin över i bron. På andra sidan snurrdörren möts vi av militären. Bakom dem går en kvinna och en man, raka i ryggen. Framför allt kvinnan sträcker på sig lite extra. I foajén träffar vi Joe från Kalifornien som berättar att paret arresterats misstänkta för att avslöja soldaternas position. Utanför väntar militären i hjälporganisationernas jeepar när en FN-bil kommer åkande på parkeringen. Fem minuter senare är paret tillbaka i lobbyn.

Det är en lugn dag i Bamako, fast ändå inte. Stämningen är tryckt, som lugnet före stormen. Vi hoppar in i en taxi med SR:s korre Lasse, upphittad på en Bamakogata. Tillsammans följer vi ryktena om militärmöten på Hipodromen, Svenska ambassadens sms om plundringar i Badalabougou och arméns bensinmacksbelägringar medan bränslepriset skjuter i höjden, från 600 till 1 400 CFA per liter, men att höja priset för att inte gå back på körningarna är omöjligt, förklarar taxichauffören. ”Människor har inga pengar”, säger han.

Efter tre timmars taxisnurrande ger vi upp, säger hej till Lasse utanför katedralen och landar bland stirriga soldater, upprörda gäster och en hotellägare som gått från affärsman till kedjerökande fredsmäklare på två dygn. FN-killen med Russel Crowe-stämma och orubbligt lugn försäkrar att allt är under kontroll och att inget kommer hända före helgen. ”Kuppen har misslyckats”, lugnar han, men att möta samma militärer som finkammade vårt hotellrum dagen innan på väg upp i hissen för att spana på fienden från hotelltaket känns sådär lagom tryggt. En timme senare trotsar samma FN-kille vägspärrarna och åker mot flygplatsen och det väntande planet mot New York.

Andra gäster berättar att deras hotell har genomsökts betydligt mer hårdhänt än vårt. Det är därför de har flyttat hit. Med franska ambassaden ett stenkast härifrån är det tryggast i stan. ”Skulle något hända kommer fransmännen direkt”, skryter fransmannen.

Vi förbereder oss på ännu en kväll med skottlossning, stökiga soldater och svindyr mat, men förutom de beväpnade männen på taket och jeeparna som tvärbromsar och rivstartar på gatan är allt lugnt. Snart hugger vi in på buffén, bråkar med personalen om notan och somnar till sist gott i det belägrade rummet på nionde våningen. Imorgon flyttar vi till tryggheten och Ibrahim på andra sidan floden.

Vi jobbar också:

Det här med att vara belägrade på lyxhotell, ja för det är ju nästan det vi är med soldaterna campandes på gatan utanför, är inte så bekvämt som vi trodde. Personalen har de släckt ner i alla korridorer, förmodligen för att militären inte ska se folk som rör sig mellan rummen. Ingen släpps ut och de som lyckas slinka ut, får en rejäl utskällning av personalen när de slokörade återvänder.

Stämningen är ändå okej, förutom när någon av gästerna i värsta Titanic-anda sätter sig vid pianot och börjar plinka. I baren dricker folk öl och knaprar nötter, men vänta bara tills oliverna tar slut och toalettpapperet eller tvålen blir hårdvaluta.

Det smäller fortfarande över kullarna. Ibland är det nära, ibland lite längre bort. Martin, vår journalistkontakt, ringer och säger att han tror att de skjuter vid presidentpalatset. Hotellägaren ser ut som sju svåra år och Ibrahim, vår tolk, konstaterar ”att det här är inte bra för landet”. Tror vi det.

Utanför blir soldaterna allt stökigare. AP ringer från Dakar och France24 får vårt nummer. Malin skickar bilder till EPA. Om ett ögonblick BMT ska militärledaren framträda i tv. Under tiden bunkrar vi toalettpapper och förbannar personalen som vägrar öppna baren. Nästa gång får vi se till att fastna på ett mer prisvärt hotell.