Malick Thiandoun, Malick Thiandoun!
Klockan är efter nio på kvällen och vi har spenderat fem timmar på en mullrande brottingsarena i Gambias huvudstad Banjul. Med grioternas sång ringande i öronen väntar vi på att klungan av kvinnor ska släppa den lilla mannen med kulmage så att vi äntligen kan åka till presidentens palats.
Det blir helg och vi har tröttnat på ett dammigt Dakar. På lördagen är vi uppe med böneutroparen. När solen går upp över Senegal sitter vi redan i en bil på väg söderut. Sex timmar senare vaknar vi på gränsen till Gambia. Med taxi och träbåt över Gambiafloden når vi Banjul, en av de minsta huvudstäderna i världen med cirka 50 000 invånare. Men så har staden heller inte mycket plats att växa på där den ligger på en platt ö mellan flodens breda gap, Atlanten och floden Oyster Creek.
Vi hinner skymta de vita brittiska kolonialhusen och de breda trädkantade alléerna innan taxin släpper av oss utanför hotellet. Fem minuter senare sörplar vi öl under parasoller tillsammans med franska superjournalisten Dorothee och resten av RTS-teamet på en oändlig sandstrand.
Senegals populäraste och snabbast växande sport, la lutte, tar oss återigen ut på äventyr. Nu ska Gambia erövras. Dalasistecknen (1 dalasis=16CFA=0,20SEK) lyser i ögonen på RTS-folket när brottningspromotorn Mr Jallow arrangerar landets först knytknävskamp på nationalarenan. Brottare från Door Dorat, en av Dakars drygt hundra brottarskolor, möter det bästa Gambia har att erbjuda – bland annat jätten Tassa Yarram. Vi träffar familjen Tassa när vi tillsammans med RTS-teamet drar runt i Banjuls mer tätbefolkade delar i en tutande, tjutande orm av bilar och människor.
I spetsen för konvojen åker Malick Thiandoun. RTS-reporterns och brottningskommentatorns popularitet vet inga gränser, även på andra sidan gränsen. Den lille mannen är en dörröppnare och en ovärderlig kontakt – det är bland annat han som fixar så att vi får träffa Senegals blivande president Macky Sall.
I Gambia blir det inget möte med presidenten. När vi redan är på väg får vi beskedet att den impopulära Yahya Abdul-Azziz Jemus Junkung Jammeh och långköraren med 17 år vid makten har kvinnoproblem. Vi får nöja oss med att spana in triumfbågen, de nordkoreanska statyerna och ljusslingorna som gett upphov till stadens klatschiga slogan – Banjul – The city of lights, på väg till presidentens palats.
Det är kanske lika bra det. Presidenten verkar vara en självgod typ som spenderar alldeles för mycket av statens pengar på dyra bilar och dessutom förtrycker folkgruppen Mandinka enligt rastamandinkan på stranden. Vi är dessutom helt slut efter landskampen som är mer fajt och sandkastning utanför ringen än inuti.
På söndagseftermiddagen lämnar vi palmer och pissljummet vatten för sex timmars bussresa med Door Dorat-brottarna. Innan vi kommer iväg väntar vi fem timmar på att den överbelastade färjan ska ta oss över Gambiafloden. Sju på morgonen nästa dag är vi framme i Dakar. Damm, avgaser och gator fulla av illaluktande sopor har aldrig känts mer hemma.
