När vi nästan har fått vårt Angola-visum utspelar sig följande scenario:
Konsuln: Eftersom att ni är svenskar ska ni söka visum i Stockholm, sådana är reglerna, men vi gör ett undantag. Ni får ett visum i 30 dagar med start från utfärdandedatum.
(Tystnad)
Vi: I 30 dagar?
Konsuln: Ja, som ni sedan kan förlänga i landet.
Vi: Från utfärdandedatumet?
Konsuln: Ja…
Vi: Men vi vill till Senegal, Mali, Ghana, Kongo och några länder till innan vi åker till Angola.
(Tystnad)
Jag vet inte mycket om Leif mer än att han började sin karriär som inbäddad journalist i gerillan någon gång på 70-talet. På någon vänster blev han kvar i Angola, vad han gör där är oklart – förmodligen någon form av konsultverksamhet, men han har i alla fall stenkoll på kineser, diamanter och olja. Dessutom har han makten lindad runt sitt lillfinger.
Första besöket på Angolas konsulat slutar med att vi får hemläxa: Ansökan ska fyllas i med svart bläck och inte på en kopia men ett original i färg. Och det är inte bara ett papper som ska fyllas i. Vi lämnar konsulatet med en lunta med massa tomma luckor och instruktioner på portugisiska. Det är bara början.
Dagen efter är vi tillbaka med passkopior, gula kort, inbjudningsbrev, foton, blodprov, cellprov, in- och utresebiljetter till 19 afrikanska länder och alla möjliga intyg på att vi är svenskar i generationer. Efter tre timmars hoppfull väntan tar det tvärstopp. Visum till Angola får bara sökas från hemlandet. ”Men…” ”NEJ!” Angolakvinnorna bakom disken är obevekliga.
Vi ringer och gråter hos Leif som kallar konsulatets agerande absurt!! precis så med två utropstecken. Dagen efter landar ett nytt brev i mejlkorgen. MPLA står det överst. Sedan en massa otydbart på portugisiska. Från Luanda har Leif dragit i trådar och fixat inbjudan från regeringspartiet. Den före detta befrielsearmén har styrt landet sedan 1975. Det blir liksom inte större än så.
Några dagar senare sitter vi som tända ljus framför ett massivt skrivbord med högar av refuserade ansökningar. På andra sidan sitter konsuln. Han hävdar att inbjudningsbrevet är en förfalskning. Att det inte är vem som helst som släpps in ett land fortfarande i chock efter ett segdraget inbördeskrig. Vi vill invända att ett förfalskat brev kanske säger mer om Angola än om oss. Vill fråga hur alla kineser i så fall kom in i landet men, nej det är nog bäst att låta bli. Och efter några samtal ger Leifs arbete resultat.
Men då har vi kommit på att det är val i Senegal, att vi borde göra jobb i Ghana och Kongo och att Angola inte passar just nu. Inte alls faktiskt.
Efter att vi avundsjukt sett på medan Theo gick på en buss mot Green Point och reste vidare ut i världen mot Swaziland och Moçambique kan vi inte bara ta det där visumet, tacka och gå. Men, vad vore pole pole utan ändrade reseplaner? Fortsättning följer.