I veckan publicerades vårt jobb från Orania i Sydsvenskan. Malins fina bildspel finns här. och historien om hur det var, på riktigt, följer här:
Andra veckan i Kapstaden tar vi bilen tio timmar norrut för frilansjobb och hamnar rakt i en existentiell livskris, eller Orania, en sydafrikansk småstad i hjärtat av det torra stäpplandskap som dominerar Norra Kapprovinsen. Låga enplansvillor, gröna gräsmattor och lummiga träd kantar gatorna. I trädgårdarna samlas familjer för söndags-braai, det är välskött och pittoreskt och raka motsatsen, eller kanske inte, mot vad vi förväntade oss. Om vi var förvirrade av Sydafrikas många ansikten förut är det intet mot hur våra hjärnor mår efter en vecka i det lilla samhället med en befolkningsmängd motsvarande en svensk gymnasieskola.
1991 köpte en grupp vita afrikander ett stycke mark mitt ute i ingenstans. I gruppen ingick bland Carel Boshoff, ledare för Frihetsfront Plus och svärson till apartheidarkitekten H. F. Verwoerd. Boshoff och company ville skapa en fristad för vita afrikander där de kunde bevara sin historia, sin kultur och sitt språk. I ett land där 80 procent av befolkningen är svart eller färgad, i Orania bor bara vita.
I en vecka gör vi vårt bästa för att passa in. Vi blir tvångsmatade med kött på braai hemma hos Johan och Flippie, dricker shots med tonåringarna i baren och lägger pannan i djupa veck när Oranjefloden sväller över sina bräddar, bara för att bli outade som journalister i kyrkan. Oranias styrande råd har stenkoll, det går inte att vara lite anonym.
Vi träffar Thys som berättar om systemet med de rosa lapparna. Den som har något att klaga på, en granne som inte håller efter sin sida av häcken eller hänger sin tvätt för nära tomtgränsen, lämnar en rosa lapp till rådet. När Thys dotter Hanna var liten brukade han köra henne i barnvagnen för att hon skulle somna, ibland ganska sent på kvällen. Det dröjde inte länge förrän en anmälan om en skäggig man som drog en barnvagn längs gatorna mitt i natten landade i rådets låda.
Thys verkar ändå inte störas av den nitiska kontrollen.
”Så länge du gör som vi och håller låg profil, märks den knappt”, säger han.
Thys och hans hustru Ellen beskriver sig själva som samhällets outsiders. De bor i Orania, men sympatiserar inte nödvändigtvis med dess ideal.
De är inte dom enda som är här av andra anledningar än kolonins kulturiver. Robert kom till Orania för tio månader sedan på ett sexmånaders byggkontrakt.
”Det första jag såg när jag kom hit var en vit man som sopade gatan. Jag har varit i många sydafrikanska städer, men jag har aldrig sett något liknande,” säger han.
När kontraktet var på väg att ta slut gick han till arbetsledaren på bygget för att få det förlängt. Det var inga problem, i Orania finns det alltid jobb.
I Orania är invånarna stolta över att göra allting själv, utan svart arbetskraft. Murare, snickare, byggarbetare, trädgårdsmästare, alla är i princip välkomna så länge de är afrikaaner (nåja) och vill jobba.
”I Orania får de en andra chans”, berättar managern på ungkarlshotellet Elim där nyanländ arbetskraft inkvarteras. Han får medhåll av Robert:
”Här finns killar med riktigt allvarliga problem. De flesta som kommer hit har ett kriminellt förflutet.”
Vi kämpar för att få ihop Roberts ord med den vanligaste anledningen till att människor flyttar hit: den höga brottsligheten, otryggheten i Sydafrika och känslan av att landet är på väg åt fel håll. Familjer, pensionärer och nyblivna föräldrar vill bo i Orania för att deras barn ska få växa upp i ett tryggt samhälle, vilket ofta innebär att ungarna växer upp här utan att känna till något annat. Gabrielle är 17 år och rädd för Sydafrika utanför Orania.
”När jag åker till Hopetown sex mil bort kollar jag hela tiden att jag har min mobiltelefon med mig, håller hårt i väskan och om jag har ett barn med mig håller jag det hårt i handen,” säger hon och berättar vidare att hon vill bli kläddesigner, men för att gå på universitet måste hon flytta.
”Det blir svårt att bo där ute och inte veta vad de svarta kan göra, men det är ändå bättra än att bo kvar här med alla trångsynta människor.”
För ett ögonblick tvingas vi halvvägs ut ur journalistrollen och blir bara besökare som försöker förstå. Intervjuer och spontana möten landar i diskussioner om identitet och hur viktig en plats egentligen är för människors kultur. På vägen tillbaka till Kapstaden vrider och vänder vi på Orania tills vi varken vet ut eller in. Efter tio timmars konstant diskussion kan vi i alla fall enas om att Sydafrika precis blev lite mer komplicerat.
