På nyårsafton skyndar vi nerför Long Street tillsammans med resten av Kapstaden. Trängseln tjocknar ju längre upp på gatan vi kommer. I toppen strax före Kloof street går det knappt att röra sig längre. På tolvslaget exploderar gatan i ett jubel som börjar i korsningen med Strand och rullar hela vägen upp mot oss.
Vi kommer tillbaka till Kapstaden dagen efter nyår och misslyckas med att bli inbjudna till den där braaien i den största villan i Camps Bay. Nilofar, vår rumskompis, hälsar på vänner i Johannesburg och vi är ensamma i lägenheten. Nackdelen med att spendera all vår vakna tid stirrandes in i varsin laptop blir smärtsam uppenbar.
Efter tolvslaget följer vi strömmen uppför gatan och sedan ner igen. Vi trillar in på barerna med utsikt över folket där nere, stöter ihop med människor och får champagne av bartendern som tycker det är en bra idé att jobba i bilmekanikerkeps och maglinne kvällen till ära.
På nyårsdagen tar vi tåget ut till Muizenberg för en lugn dag på stranden. Våra drömmar om en sandstrand som sträcker sig hela vägen till Fish Hoek och havet för oss själva krossas när vi kliver av vagnen. Stranden är packad med folk. Vi klämmer oss ner på en ledig sandplätt och undrar vad det är som pågår.
Någon var ju tvungen att se till att landet gick runt även på årets sista och första dag. Därför jobbade alla svarta arbetare på nyårsafton och nyårsdagen. Dagen efter, 2 januari, var de lediga. Det firas fortfarande och många tar sig då till någon av stränderna i och runt Kapstaden.
Vi vänjer oss snart vid mullret från tusentals människor som skriker, springer, skrattar. Badbollar, plastpåsar och parasoll som kommer flygande. Ungar som kliver rakt över oss. Det är trots allt bara en liten del av alla svenskar som firar nyårsdagen i ett ljummet hav med skyhöga vågor.
